Gitarrmongot är som en ohelig blandning av Jackass, Gummo och Karlsson på taket. En svensk film som är både originell och provocerande.
Upplägget är enkelt. En stillastående kamera fångar ett antal scener som känns som de är tagna direkt ur en ganska rå verklighet. Det är dogma draget till sin spets, men känns även besläktat med Jim Jarmuschs tidiga filmer. Man får möta ett antal intresseväckande, udda personer och det känns som korta nedslag i deras liv, snarare än att filmen försöker berätta en linjär historia. Historien som berättas är istället den om samhällets medborgare i skuggan av det ”normala”. Situationerna är ibland absurda, komiska eller sorgliga, men man blir aldrig skriven på näsan och berättaren känns märkligt frånvarande. Frågorna och svaren om karaktärerna formas i ens egen fantasi - kameran är endast en neutral betraktare. Filmen kan möjligen förefalla cynisk eller utan poäng, men den kan likaväl tolkas som ett ömsint och kärleksfullt porträtt av utsatta människor i dagens Göteborg.